Min älskade mormor.

Jag borde säga förlåt för jag behadlar dig såhär.

Jag har behandlat dig som om du inte funnits, sen du hamnade på hem har jag slutat träffa dig.

När du bodde här var jag hos dig minst en gång om dagen och jag saknar den tiden.

Jag vet att dagen då jag står på din begravning och ska lägga ner min ros kommer jag ångra mig, jag kommer inse vilken underbar mormor jag egentligen förlorat.

Men det är lätt att se efteråt felen man gjort, men jag inser nu att det jag gör är fel.

Men varför gör jag ingenting åt det?

Mest kanske jag är rädd, rädd för vad som ska hända, vad du ska säga.

Rädd för hur besviken jag alltid är när jag går där ifrån för saker du sagt utan mening.

Jag hatar det som hänt med dig, jag vill ha tillbaka min mormor.

Jag älskar dig, mormor.

För allt du&jag hade tillsammans när du fanns vid min sida&var frisk vill jag säga tack. <3