Jag har svårt att gå vidare, än en gång.
Men den här gången tror jag nästan det är lite svårare än dom andra gångerna.
Jag tror aldrig det varit så nära inpå mig förut.
Jag tror liksom aldrig att det har varit någon som alltid funnits där förut.
Visst, samma sak som dom andra så tog jag honom ganska mycket förgivet.
Ja, det är klart ?
Han var en hund på 2 år, klart han skulle leva långt mer än efter jag flyttat hem ifrån ?
Men jag hade fel, jag trodde det var Bobbo som skulle försvinna först.
Att du skulle få den där hemska sjukdommen var någonting ingen kan förklara, det gör så ont i mig.
Du var det bästa vi haft, det är så tomt utan dig.
Du tog så stor plats, du hade så stor plats här hemma hos oss.
Jag trodde aldrig att jag skulle ha såhär svårt någonsin att gå vidare ifrån en död hund.
Men du var ingen hund, du var så mycket mer.
Jag minns när vi skulle få dig, jag längtade så mycket.
All kärlek vi gav dig, den finns fortfarande kvar.
All saknad blir bara värre för varje dag.
Det jag tycker är värst är på kvällarna, då jag tittar mot fönstret där jag har din favorit leksak - ankan som du alltid sprang runt med i munnen.
Och den där gosedjurs hunden Baloo som jag hade när jag var liten som du bitit isönder , den ligger också där.
Även den vita nallen som jag var så rädd om som du bet massa i huvet och bet ögat av, den sitter där också.
Och dom gångerna jag säger fel , då jag säger Baloo istället för Karlsson.
Det går inte att gå misste om.
Jag gör det varje gång, jag kan bara inte släppa att du verkligen är borta.
" Lillebror, mitt solsken."
Jag tittar mot himlen för att se stjärnorna och då tänker jag på dig.
Hur du har det nu, om du kan se mig.
Ibland känns det verkligen som om jag känner av dina andetag fortfarande.
Jag hör tassar mot golvet på natten, känner närheten av dig.
Men jag har alltid haft fel, inbildat mig det eller så har det varit Agnes.
Jag kan inte göra någonting med någon hund längre.
När jag går igenom grinden och ingen möter mig vill jag bara vända igen.
Jag vill inte gå in utan att du finns där, jag vill bara vara med dig.
När jag leker med någon annan hund och gör samma sak som du och jag gjorde, då tänker jag efter vad jag egentligen håller på med.
Jag står ofta vid din grav, tittar på det eviga ljuset som alltid lyser där.
Sen dagen du försvann så har det alltid varit ett lysande ljus där du vilar.
Varje gång jag ska sova går jag alltid till fönstret, tittar ner dit du ligger, på det lilla ljuset som lyser upp den mörka platsen.
Jag säger alltid godnatt till dig och säger till dig att jag älskar dig.
Jag hoppas att du hör mig, jag önskar det.
Stjärnan som föll två dagar innan du dog, jag önskade mig att du skulle bli bra då.
Jag har aldrig trott på sånt, men jag hade ingenting att förlora.
Jag förlorade dig, att önska sig vid en stjärna som faller funkar inte.
Det har jag lärt mig nu.
Vila i frid älskling.
